Trollbunden

"Den kvällen, senhösten 1581, då froströken blandades med blodrött brandsken på himlen över Trondheim, vandrade två kvinnor ute, utan att veta om varandra. Den ena var Silje, en knappt 17-årig flickunge med ögon oförstående och stora av ensamhet och hunger. Hon drog ihop axlarna mot kylan och stoppade in sina frusna händer i klädespaltorna, som mest liknade hopsydda säckar. På fötterna hade hon lindat skinnstycken utanpå de erbarmligt trasiga skorna, och över det vackra, nötbruna håret hade hon dragit upp ylleschalen som hon också använde att krypa in i, när hon kunde finna en sovplats. Silje väjde för ett lik i den trånga gränden. Ännu ett offer för pesten, såg hon. Denna pest - hon visste inte längre vilken i ordningen i detta århundrade - hade tagit hela hennes familj för ett par, tre veckor sedan, och tvingat henne ut på vandring, ut på sökande efter mat. Hennes far hade varit hovslagare på en stor gård söder om Trondheim - och då han och hennes mor och syskon dött, jagades Silje bort från den lilla kojan de bott i. För vilken nytta kunde en flicksnärta göra i en smedja? Egentligen var Silje lättad över att få lämna gården. Därför att hon hade en hemlighet där, som hon aldrig nämnt för någon annan, så fördold i hennes hjärta var den. I sydväst låg de hemska fjällen som hon kallade Skugglandet» eller »Aftonlandet». I hela hennes barndom hade deras ruvande massa skrämt och förhäxat henne. De låg så långt bort, att man knappt kunde skönja dem. Men när aftonsolens klara sken föll på fjällens taggar, framträdde de i en underlig, dimskir skärpa som lockade flickans ovanligt livliga fantasi. Då kunde hon betrakta dem långa stunder åt gången, skräckblandat fascinerad av dem. Då såg hon dem, de namnlösa varelserna som bodde där. De lyfte från dalarna mellan tinnarna, gled sakta sökande genom luften närmare och närmare hennes hem, tills deras onda ögon fann henne. Då brukade Silje springa och gömma sig"

Stäng fönstret för att återvända