Själen spegel

Novell av Turid Byström

När jag nu ser mig om så märker jag att runt omkring mig är det svart, varmt och stilla. Jag känner hur jag svävar i ett tyngdlöst tillstånd av välbehag och i fullständig harmoni. Kan inte riktigt komma underfund om var jag befinner mig, men det känns inte heller viktig i detta nu. Jag känner ingen rädsla eller obehag av att inte känna till min vistelseplats. Ej heller att jag ens funderar över detta, jag helt enkelt accepterar att jag är just där just då. Eller är det möjligen just här just nu jag befinner mig. Visst! Nyfiken är jag väl som vem som helst men inte ett uns av oro tränger igenom detta lugna rum i tystnaden och mörkret. Jag vet ju att när det är dags så får jag svaret på min fråga om vart jag befinner mig.

 Jag är totalt ensam i detta varma och behagliga mörker, men det gör mig ingenting. Trots att ensamheten ibland kan kännas påträngande och tung att uthärda. Den ensamhet jag nu känner är inte alls som den man kan känna i tvåsamhet, snarare är detta en tvåsamhet i ensamheten.

 Vem är jag då, som svävar i denna stillhet? Försöker finna mina konturer men mina referenser av främmande ting är utom räckhåll. Jag vet inte med säkerhet min storlek och form men jag kan tänka, känna, se och höra tystnaden så helt visst befinner jag mig i en kropp av kött och blod.

 Jag känner mig fram över ytorna som omgärdar mig och de är släta och varma och de pulserar av liv, jag känner det i min yttersta gräns som utforskar omgivningen. Pulsen och närvaron av liv gör mig trygg och varm. Jag utforskar så min egen materia och finner den lika varm och pulserande som den omslutande världen. Då blir jag än mer trygg och känner att jag befinner mig helt rätt och vi passar ihop. Det är som vi är ämnade för varandras närvaro och ger varandra tryggheten. Behovet att utforska var vi är förbleknar i denna miljö, vi har varandra och det är nog.

 Tvåsamheten i ensamheten finner jag efter en stund då jag känner den sköra tråd som är fäst vid min kropp. Vid min sida svävar en annan materia och, en kär vän sedan ett ögonblick tillbaka. Vi leker runt i denna harmoniska mörka tystnad och vi njuter av varandras närvaro.

 Jag vet inom mig att denna vän snart kommer att lämna mig men det gör inte så mycket och jag känner mig inte sviken. Som man annars kan göra när en kär vän lämnar ett tomrum efter sig när de går sin väg. Vi har varit samman ett helt liv långt som ett ögonblick för här i min miljö finns ingen egentlig tid att beräkna. Allting här i mitt vistelserum är ögonblicksverk som sträcker sig genom hela livet och består. Tiden är vad jag gör den till att vara och jag väljer att göra den evig.

 Så är då stunden inne när min vän lämnar min kropp för att glida iväg genom mörkret och bort. Vi tar ett hastigt farväl och jag ser min livskamrat glida ut och bort genom en liten lins som öppnar sig i det bortre rummet. Det går så hastigt att jag bara hinner uppfatta ett svagt ljus som blinkar till i fjärran. Jag är nu ensam igen svävande, förväntansfull och avvaktande. Med glädje ser jag åter det välbekanta ljussken och en ny vän svävar mot mig för att fästa sig vid den sköra sträng som nyss blev tom.

 Min nya vän och jag kommer åter att tillbringa många år långa som ögonblick tillsammans. Ända tills livskamraten är mogen att ge sig ut på andra sida till den yttre världen. Med sig på färden tar den all kunskap som reflekterats in till detta mörka men ändå ljusa rum i fullständig harmoni.

 Dess uppgift i livet är att ta med sig den inre harmoniska känslan och kunskapen ut till omvärlden och med sitt ljus sprida detta över världen. Det är den största av alla uppgifter och en ynnest att få.
*en inre resa*