En sommarkatts minnen

Min mamma var en stor reslig gul katt och jag hade 8 syskon i mitt hem. Vi lekte och hade så roligt och blev jag någon gång ledsen så fanns alltid mamma till hands. Oh så skönt att krypa in mellan hennes framben och hon tröstade mig och tvättade mig runt öronen. Det kittlade så skönt när hon gjorde det och jag stortrivdes i den kärleken som bara en mor kan ge. Där kunde jag somna mätt och belåten och jag kände mig fullständigt trygg. Jag visste ju att mamma aldrig skulle svika mig.

Så en dag förändrades mitt liv!

Jag rycktes bort från min mor, och mina syskon skingrades för vinden. Jag var helt nedbruten av sorg och förtvivlan, jag grät som bara en kattunge kan.

Den här dagen som blev min olycka och som jag aldrig glömmer kom en bil in på gården. Ut stormade tre små och två stora människor. Jag blev lite rädd för allt ståhej och gömde mig i min mors trygga närhet. Men jag är ju ändå en ganska tuff krabat så jag kikade fram mellan hennes framben och vågade också ta ett litet steg fram. Men bara lite för jag ville hålla kvar kontakten med tryggheten mellan mammas framtassar.

De tre små människorna började leka med oss och det kändes inte lika farligt att lämna mamma. Till slut var vi alla syskon framme och lekte med de nya människorna som kommit i bilen. Jag blev sen placerad i en låda med dörr på och sattes in i den farliga bilen som låtit så illa. Jag blev jätterädd och grät som bara en ledsen katt gör. Den här gången hjälpte inte det för ingen mamma kom för att trösta mig. Då provade jag att gråta ännu högre och till slut skrek jag ut min sorg och rädsla. De små människorna försökte trösta mig genom en springa i dörren och lite bättre kändes det då. Men förstod de då inte att endast min mamma kunde trösta mig när jag var ledsen!

Jag var ganska länge i den lådan med dörr och till slut blev jag så trött av att vara ledsen så jag somnade av utmattning. När jag vaknade igen så var den farliga bilen tyst och jag blev buren in i ett hus jag inte kände igen. Människorna satte ner mig på golvet och snabb som jag är så ilade jag in under en möbel för att gömma mig. De försökte locka mig med en löjlig liten leksak på snöre och en skål med mjölk. Jag var så rädd i det nya huset så jag vågade inte komma fram. Till slut kände jag ändå att jag var lite hungrig så jag smög fram under möbeln och smakade på mjölken.

På natten blev jag ledsen igen och grät efter min mamma och mina syskon och då blev människorna arga. Dom skrek konstiga saker till mig som jag inte förstod. Den ena stora människan tog mig i famnen och bar mig ut till en jättestor låda. I den stora lådan bodde redan ett djur och jag kände mig trygg i dess närhet. Djuret var en hund och vi blev snabbt vänner vi två. Den natten, den första natten från mamma fann jag trygghet i den hunden. Jag fick sova mellan tassarna på den och den slickade mig på öronen som min mamma brukade göra. Då kände jag mig lugn och somnade.

Jag vande mig snabbt med min nya familj och vi hade så kul. Speciellt de små människorna lekte mycket med mig och sorgen och saknaden efter min mamma försvann. Jag hade fått en ny trygg familj och det kändes skönt och den största lycka på jorden.

Livet var härligt och jag fick ett namn, de ropade Sotis när de vill att jag skulle komma. Det gjorde jag ibland men vissa gånger hade jag en jakt på gång så då hade jag inte tid. Jag måste ju jaga färdigt först, de måste de väl förstå! Jag lyckades nu inte alla gånger med min jakt och då gick jag hem. För där visste jag att det fanns mat och mjölk till mig när jag vart hungrig.

Min kompis hunden och jag hade allra roligast i vår lek och han var min trygghet när jag skulle sova. För det mesta sov vi tillsammans i den stora buren på gården men ibland sov jag inne bland mina människor. Hela sommarn var skön och jag låg ofta på trappen och solade och slickade mig så förnöjt.

En dag kändes det lite konstigt och människorna bar omkring på saker hela tiden. De irrade runt och la sakerna i den farliga bilen som jag inte vant mig vid. Konstiga människor tänkte jag! Att bära omkring på allt detta och drog mig undan till skogen för att prova jaktlyckan. Hela dagen och en bit in på kvällen hade jag en liten mus på kornet men den lyckades överlista mig, igen! Då bestämde jag mig för att gå hem till mitt hus i stället för där fanns det mat. Under min jakt hade jag hört den farliga bilen åka iväg och såg att den var borta när jag kom hem. Ibland var det så men det fanns alltid någon av mina människor hemma för att släppa in mig.

Så jag gjorde som jag brukade. Jag satte mig på trappen och jamade lite för de brukade komma och öppna dörren då. Det lyckades alltid!

Vad konstigt att ingen kom och öppnade för mig, hör dom inte hur jag skriker, jag är ju hungrig och vill in till mitt hus. Jag provade att skrika lite högre och krafsa på dörren men det kom ingen i alla fall.

Tiden gick och allt var tyst på min gård, även buren på gården var tom och min kompis hunden var borta. Ibland kunde jag fånga en mus och stillade min hunger lite grand, men jag var aldrig mätt numera. Varför öppnade dom inte? Till slut var jag så matt av hunger och törst att jag inte orkade skrika längre. Jag bara låg på trappen och väntade på mina människor som aldrig kom. Jag saknade dom och min kompis hunden som var min trygghet och värme. Kanske det fanns lite värme kvar i den stora buren på gården tänkte jag och gick dit. Jag kröp in och lade mig för att vänta lite till, kanske min vän hunden kom snart…

Där fann de mig sommaren därpå....

******

Hur kunde mina människor lämna mig?

Jag som älskade mina människor och trodde de älskade mig också.

Novell av Turid Byström
© 2002

Nedan finner du några tavlor du kan adoptera om du vill