Det autonoma nervsystemet/Panik syndrom

Jag tänker berätta för er/dig om det autonoma nervsystemet och vad det kan ställa till i en människas liv.

Vad är det autonoma nervsystemet

Det autonoma nervsystemet är något vi alla har och behöver, det är det som talar om för oss när något är "fara på färde" och vi måste fly för att rädda vårt liv. Det är vårt alarmsystem och kontrollerar andningsvägar, hjärta, mag-tarmkanalen och blodkärl. En del har ett normalt fungerande system och då är allt frid och fröjd. Däremot jag och ungefär 2 % av befolkningen har ett överaktivt autonomt nervsystem. Det innebär att det autonoma nervsystemet tar över. I normala fall får hjärnan en signal till flykt vid fara och när man märker att faran är över lugnar kroppen automatiskt ner sig. Har man ett överaktivt nervsystem så går inte signalerna fram att faran är över och man kan inte lugna ner sig. Det autonoma nervsystemet går inte att styra med viljan så även om den medvetna delen av hjärnan förstår att faran är över så har kroppen sitt eget system att reagera. När det autonoma nervsystemet träder in drabbas vi av ångest som ibland då är fullt normal och hanterbar. Ångesten kan visa sig i olika situationer som t.ex. när man ska hålla ett föredrag framför klass eller grupp. Då kan man känna ett lätt obehag av pirr i maggropen, darrningar osv. Det är en fullt normal nervositet som vi kan kalla oro eller ängslan. Vid paniksyndrom aktiveras alarmsystemet ibland helt utan egentlig orsak.

Panikattack

Har man en gång haft en panikattack så vet man skillnaden på den vanliga ångesten och den här. Jag har panikattacker och har vad man kallar Paniksyndrom. En panikattack innebär att man får en massa obehagliga upplevelser och kroppsliga reaktioner. Reaktioner som är allt annat än önskvärda och ligger helt utanför den mänskliga kontrollen. Panikattacken sänder katastrof signaler till hjärnan och man tror att man ska tappa kontrollen eller rent av dö.

Symtom

För att det ska kallas panikattack fodras att 4 av dessa 13 symtom uppträder samtidigt.

Hjärtklappning, det känns som hjärtat håller på att rusa ur kroppen eller att det ska komma upp genom halsen. Det måste helt enkelt synas utanpå kläderna som det bankar. Svettningar, trots minus grader kan man svettas floder. Darrningar och skakningar, det går inte att skriva eller hålla i ett papper. Hela kroppen skakar som om den ska gå sönder. Andnöd och kvävningskänslor, när hjärtat skenar knyter det sig i hela bröstet och det går inte att få in luft. Det kan också bli så att man börjar hyperventilera när man märker att det är svårt att andas. Det är en mycket ytlig och snabb andning som i sin tur gör att man drabbas av att koldioxidhalten i kroppen blir onormalt låg. Det leder i sin tur till att man kan känna pirrningar, krypningar, yrsel och overklighetskänslor. Det brukar visserligen lätta om man andas in sin egen utandningsluft i en papperspåse. Vem vill gå runt med en påse över huvudet? Illamående och/eller magbesvär, det autonoma nervsystemet reglerar mag./tarm kanalen och därför kan man bli väldigt illamående och magsjuk med kraftig diarré´. Svindel, ostadighetskänslor och matthet är flera symtom man inte vill ha. När golvet rör sig under fötterna och svindeln gör att allt snurrar, då vill man bara lägga sig ner för benen bär inte och risken att man svimmar är överhängande. Rädsla att mista kontrollen eller bli tokig, eftersom det här inte går att styra med viljan är man helt i panikens våld som bara stegras hela tiden. Trots temperatur på runt 35 grader kan man få kraftiga frostbrytningar. Rädslan att dö, man tror att det är minst en hjärtattack man genomlider. Det är inte alls ovanligt att man vid första attacken söker akutvård för att man tror det är en hjärtattack. Vid EKG visar det sig att hjärtat är hur friskt som helst och man ska inte dö, just nu.

Som jag sa så skulle man ha 4 av dessa symtom för att diagnosen ska vara panikattack, jag har alla utom rädslan att dö. Därför att jag vid den första plötsliga attacken besökte akuten där dom tog EKG och konstaterade att hjärtat var friskt.

Agorafobi

Det är inte ovanligt att man som jag samtidigt med paniksyndrom utvecklar fobier. Statistiskt så drabbas ungefär hälften av paniker av "torgskräck" agorafobi. Det är rädsla att hamna i situationer som kan vara svåra att ta sig ur och fly från om panik känslor skulle dyka upp. Det kan vara att stå i kön på affären, åka tunnelbana, gå på bio eller teater, flyga mm. Med agorafobi har man rädsla för instängdhet, att inte få luft, att rusa iväg i panik eller skrika av ångest och att tappa kontrollen över sig själv. Ska jag ta mig själv som exempel så går jag ovilligt på teater för jag kan ha oturen att hamna mitt i en rad vilket gör det omöjligt att rusa ut snabbt vid behov av att kräkas. Till min hjälp brukar jag alltid bära med mig en påse, utifall att det skulle behövas. Att flyga är totalt omöjligt numer. Där är jag totalt fast och kan inte kliva av och även om jag vill, och det gör flygturen helt omöjlig. Senast jag skulle flyga hade jag förväntansångest flera veckor innan.

Förväntansångest

Har man en gång haft panikattack så finns rädslan för nya oväntade attacker hela tiden. Man får så att säga ångest för ångesten och det är minst lika jobbigt som panikattacken i sig. Det leder ofta till att man blir väldigt självcentrerad och man blir oerhört uppmärksam på sina kroppssignaler och tolkar alla detaljer som en eventuellt kommande attack. Det innebär i sin tur att koncentrationen utåt blir begränsad. Man kan även bli hypokondriker av att hela tiden vara så uppmärksam på sin kropp. Tack och lov kan jag hålla isär kroppen och själen så det har jag sluppit.

Vem drabbas och varför?

I stort sätt vem som helst kan drabbas men vissa faktorer spelar också in här. Stor faktor är stress och har man höga krav på sig själv ökar risken att drabbas. Har man svårt att sätta gränser och pressar sig för hårt kan man hamna i ett tillstånd där tröskeln för panikångest sänks. En tuff period på jobbet eller nära anhörigs död eller rent av första barnets födelse kan vara omständigheter där panikattacker kan visa sig. Gör man inget åt det så kan man senare utveckla paniksyndrom. Man tror att ungefär 30 % någon gång i livet drabbas av panikattack. För min egen del har jag länge haft lindrigare form av panikångest men det är först nu som jag utvecklat paniksyndrom. Och det efter en mycket lång och tuff period på jobbet som till slut resulterade i att jag sjukskrev mig p.g.a. utbrändhet. Det var för 2 år sedan.  Under hela tiden jag jobbat har jag kunnat kontrollera mig genom att kliva in i en yrkesroll och uniform och det kan hjälpa till att känna att man blir någon annan. När jag senare skulle arbetsträna för att återgå i arbetet märkte jag att uniform eller yrkesroll inte hjälpte längre. Jag klarade inte längre av mitt arbete. Vid ett återbesök hos läkare fick jag en broschyr i handen och då förstod jag varför jag inte klarade arbetssituationen längre. Jag hade utvecklat paniksyndrom till följd av min tidigare pressade arbetssituation. Då börjar man ju fundera på framtiden och hur det ska bli i fortsättningen. Ska framtiden bestå av fortsatt sjukskrivning, isolering och i värsta fall sjukpension? Det verkade inte som några positiva alternativ så därför sitter jag i dag på skolbänken. Oftast kan man och vill man dölja sin sjukdom för det är inget man går omkring och är stolt över precis. Man har blivit specialist på att dölja sitt vad jag ibland kan tycka är ett handikapp. Å andra sidan måste omgivningen få veta vad det handlar om när det uppstår situationer som för en normal människa kan tyckas märkliga. Hur ska dom annars förstå?

Behandling

Tidsaspekten för att bota paniksyndrom är lång och inkluderar antidepressiva läkemedel. Med hjälp av dessa läkemedel så förväntas signalsubstansen Seratonin öka till hjärnan och panikattackerna ska då hämmas och förväntansångesten minska. Men med alla biverkningar som det för med sig har jag valt att avstå medicinering. Det finns även behandlingsmetoder där man genom beteendeterapi lär sig hantera ångesten utan att tänka katastroftankar. Den terapiformen är dyr eftersom terapeuterna i den genren inte är anslutna till försäkringskassan och inte så vanlig i Sverige. Man satsar liksom inte på den typen av vård i det här landet.

Nu har jag varit riktigt ego ett tag och bara pratat på om mig själv och vad mitt autonoma nervsystem kan ställa till. Och ställer till.

Man kan leva med paniksyndrom men mycket blir väldigt jobbigt och mycket måste man kanske avstå ifrån. Livskvaliteten är inte riktigt på topp men den kan bli. Med hårt arbete och hjälp av en omgivning som förstår vad det handlar om.

Stäng fönstret för att återvända