Mitt barndomshem under mina första 4 levnadsår och en källa till hemlängtan.

Här upplevde jag min första kärlek i grannens pojke Bertil som var bra mycket äldre och körde vespa, med mig på fotstöden.

Svartsjuk var jag också på Bertils äldre flickbekanta, mina konkurrenter.

Vi åkte spark på skaren neröver åkern.

Jag körde pappas cykel i den vanliga stå under ramen varianten och föll minst 100 gånger innan jag behärskade tekniken.

Här svimmade jag och föll av gungan när "spök" flög över hustaken så det dånade.

Grannens dräng visade sig i hela sin skepnad med gräslök i naveln.

På väg till affären med min två år äldre syster vid handen landade vi i en skogsbacke. Glömde tid och rum och satt och lekte lagård med kottar och pinnar när mamma fann oss efter ett antal timmar.

Här räddade min syster livet på mig när jag föll av spången som gick över ån. Mina armar var för korta så huvudet var under ytan där jag stod på alla fyra. Säkert därför jag är så tunnhårig idag. Men tack för livet syrran !

Jag körde pappas bil för första gången längs byvägen. Det var i alla fall vad jag trodde att jag gjorde där jag stod i pappas knä och rattade, jag var så stolt.

Här tappade pappa löständerna i stentrappan när han skulle skrämma oss med grimaser så dom sprack och han blev utan för ett tag.

Vårt hembiträde tyckte att grusgården behövde städas och tog dammsugaren till hjälp. Slut med den dammsugaren!

Här sov jag vart jag än befann mig, i åkern mellan två fåror, mot husväggen så huvet höll på att trilla av när jag skulle räta ut mig. Den som provat vet hur det känns!

Grishuset var min favoritplats och innevånarna mina bästa vänner.

Leve grisen!

Det här är jag "Gristua"!

"Jag är inte alltid där mina skor står utan där mina drömmar är"