Dödssynden

Nej. Det var som om . .. som om skräcken själv hade brutit sig fram till en dömd värld. Så kände jag något gastkramande, något som varslade om ofärd grep mig, jag kan inte förklara känslan. Jag var skrämd till döds då, Cecilie. Senare har ju Kolgrim förändrat sig. - Har han? sa Cecilie tyst. Tarjei slog ned blicken.  Jag har inte varit hemma på länge. Har bara hört, hur lyckliga alla är över hans förändring. Och vi får inte glömma, att han "bara är ett litet, oförnuftigt barn, heller. När man tar det i betraktning, tycker jag framtiden ser mycket ljus ut för honom. Jag måste hem nu. Genast. Se om jag an leda honom in på goda intressen. Jag är spänd på att se honom igen. Ah, Cecilie, det ska bli gott att komma hem! Hon ryckte upp sig.  Ja, det var det jag skulle tala med dig om. Vad ska vi göra med de där övningarna? Tarjei funderade.  Det verkade faktiskt som om du var inne på något där. Och med kulan är kanske det värsta hindret borta. Låt såret läkas i fred! Och när det är bara ett ärr, kan du försöka igen så försiktigt. Men ta det lugnt  jag vet inte ännu, hur stor skada kulan gjorde på de inre organen. Cecilie nickade. Hennes kusin log lite snett och såg drömmande ut på parkens gulnande träd.  Jag vet inte riktigt, Cecilie, men du har kanske gjort ett epokgörande rön. Hon rodnade av överraskning och glädje.  Hur då menar du? Kanske kulan stoppade för något, jag vet inte vad. Blodet, kanhända? Vi vet så litet om människokroppen, men blodet är det viktigaste. Det styr dina lemmar och dina sinnen, det innehåller själva livskraften. Jo, jag tror kulan hindrade blodet att rinna. Så att hans ben vissnade och dog. Jag tror du höll liv i dem! Så inte den olyckan skedde. Du menar, uppehöll en liten väg av blod? - Ungefär så. En slags kanal.

Stäng fönstret för att återvända