Din bäste vän "livet"… 

Det hela tar sin början en natt med regnvåta gator i fullt månsken. Ensam i natten står jag där under gatlyktan och väntar på att den speciella vagnen ska dyka upp. Vagnen som ska föra mig ut på min resa. Bort till den stora festen där jag är speciellt inbjuden och hedersgäst. En dag fick jag detta speciella inbjudningskort i skiraste guld, så tunt att jag knappt vågade ta i det. Det märkliga är att inbjudningskortet inte kom som vanligt med post, det bara ligger plötsligt där i min hand. Allt efter som jag läser inbjudan smulas den sakta sönder mellan mina fingrar och upplöses till intet. Inte ett spår lämnas kvar, det är som det aldrig funnits mer än i min fantasi.

När jag står där i natten och väntar på min vagn hinner jag tänka tillbaka på mitt liv. Jag ser då den tomhet och meningslöshet som omger mig. Jag ställer mig frågan om jag verkligen vill ha det så här eller finns det något bättre som väntar. Jag blir ombedd att på min resa ta med mig alla bojor som håller mig fången i livet. Det har blivit ganska många genom åren och jag känner tydligt tyngden på mina axlar. Jag måste ta stöd mot lyktstolpen för att inte vackla. Undrar lite vad mina bojor ska på min fest att göra, det är inget festligt alls med den bördan.

 Till slut kommer då äntligen vagnen som ska ta mig till målet, som för mig ännu är okänt. Jag vet ännu inte vart det bär hän med mig och den börda jag bär med mig.

Vagnen stannar till bredvid mig och en kusk svart som natten kliver ner från kuskbocken. Han hjälper mig att kliva ombord på detta ekipage som dras av två magnifika svart hästar. De glänser i kapp med månskenet och jag har aldrig skådat så vackra stolta djur. Manen på hästarna blänker i kapp med månens strålar som reflekteras i djurens ögon.

Vi tar fart genom natten och under lång tid färdas vi genom stadens tysta gator rakt ut mot horisonten, rakt ut i det till synes oändliga. Vid horisonten tar ekipaget ett språng och när jag tror att vi ska störta rakt ner i avgrunden tar resan en annan vändning. Vi färdas rakt upp och ut till det stora svarta universum. Tempot har nu ändrats betydligt och ett stort lugn och en tystnad jag aldrig någonsin känt tar mig i besittning. Min vän kusken ger mig instruktioner att jag när som helst kan göra mig av med den barlast jag burit med mig på min färd. Först förstår jag ingenting men efterhand klarnar det lite, festen har ju redan börjat och det innan jag egentligen nått fram till mitt mål. Med glädje kastar jag de bojor som fjättrat mig genom åren och låter universum ta emot den bördan och jag ser den försvinna bort genom natten. Äntligen fri!

Vi färdas åter tyst genom ett kompakt stjärnbestrött mörker och tiden tycks stå helt stilla. Inte ett ljud hörs och här finns inga störande moment över huvud taget. Bara tystnad och lugn är mitt ressällskap. Undrar lite förstrött när resan ska nå sitt mål och jag hinner knappt tänka tanken ut förrän jag skymtar något en bit framför oss.

Först nu när jag ser målet framför mig märker jag hur fort vi egentligen färdas i detta mörker som omslutit oss. Vi närmar oss med fart och det blir tydligare och tydligare vad vi är på väg till. Min reskamrat stannar och utanför mitt fönster ser jag en gigantisk borg som tycks sväva helt fritt.

Stjärnljuset reflekteras i borgens konturer och jag ser upp men kan inte se något slut på denna ofantliga byggnad. Den fortsätter att växa helt utanför min fattningsförmåga. När jag ser mig närmare omkring uppmärksammar jag en liten glittrande stig som leder fram till borgens dörr. Det är en dörr i jätteformat och jag börjar fundera på hur jag någonsin ska orka öppna den. Jag kliver ner ur mitt ekipage och går sakta fram och helt ljudlöst glider dörren upp framför mig. Jag kikar in lite försiktigt men ser inte en enda människa i den stora hallen. Vem eller vad hade öppnat?

Jag tar ett trevande steg in hallen och det är som om borgen talar till mig och ber mig att kliva in. Den önskar mig välkommen och vill att jag ska känna mig som hemma, det är ju fest till min ära. Jag vandrar runt och går från rum till rum, det ena vackrare än det andra. Men ingenstans finner jag minsta spår av fest och inte ett ljud hörs av andra människor. Jag är totalt ensam i denna stora byggnad.

Jag sätter mig en stund för att fundera ut om det inte är ett stort missförstånd alltihop, när jag plötsligt hör hur musik strömmar ner från taket. Den sprödaste musik jag någonsin hört och den tycks komma från huset själv. Jag blir nyfiken på varifrån musiken kommer och början söka efter källan till dessa underbara toner som tycks komma från ingenstans.

Sakta går jag mot där jag tror musiken kommer från och upptäcker att jag plötsligt befinner mig framför en trappa. Musiken ger mig vägledning och jag börjar min vandring uppåt. Trappan är smal och ringlar sig uppåt i en spiralform som gör att jag inte ser dess slut. Jag går och går men det är ovanligt lätt att ta sig upp, det är som musiken bär mig framåt och helt utan möda. Vet inte hur länge jag går för tiden tycks ha stannat ännu en gång och den är oväsentlig för mig i detta nu. Jag vill bara upp till trappans slut och mitt mål.

Jag börjar skymta ljus ovanför mig och spänningen stiger inom mig, är jag framme snart och vad kommer jag att möta hinner jag tänka. Jag ser nu översta trappsteget och väntar en stund under tiden som jag drar ett djupt andetag. Trevande tar jag det sista steget som gör att jag kan se vad som finns ovanför mitt huvud. Jag kikar försiktigt upp ovan kanten och skymtar ett par fötter. Tar ett kliv till och när jag höjer blicken ser jag att fötterna är delvis dolda under en vit kappa. Jag hinner registrera att personen som äger fötterna sitter ner för jag ser utsirade träben skymta fram under kappan bredvid hans fötter.

Jag känner efter hur det känns inombords men jag är inte rädd för detta okända, enbart nyfiken, så jag bestämmer mig för att kliva upp till toppen av trappan.

Jag står helt förstummad inför vad som uppenbarat sig för mig.

Framför mig sitter en leende varelse som ser ut att vara hämtad ur tusen och en natt. Han reser sig upp och glider fram mot mig för att omfamna mig. Äntligen säger han, äntligen möts vi två. Han ger mig en varm kram som värmer ända ner i tårna.

Jag ser mig omkring i detta märkliga rum jag kommit till. Jag befinner mig i ett runt tornrum som är omgivet av höga välvda öppna portaler. Mitt i rummet står en stor utsmyckad möbel, den han suttit i och väntat på mig. Under ett av de välvda fönstren står ett bord som täcks av en blank svart sammetsduk med de mest utsökta guldbroderier människan någonsin skådat.

På det bordet står även två guldkalkar av magnifikt hantverk. Så utsirade att inte en fläck lämnats obearbetad av skickliga händer. Stjärnljuset som flödar in genom de öppna fönstren förstärker ytterligare skönheten i dessa föremål.

Han var inte ensam i detta tornrum för plötsligt ser jag den vita svalan som stilfullt glider in och ut genom portalerna runt om oss. Den flyger fram till mig för att hälsa och den kommer så nära att vindpusten från dess vingar fladdrar till mina lockar. Aldrig i mitt liv har jag sett en vackrare fågel och den vita skruden förstärker ytterligare dess renhet. Den är så ren och oskuldsfull i sin vithet. Dess ögon är djupa som brunnar och så nära att jag lätt kan möta dess blick. En blick som säger mig att vi för alltid förblir vänner.

Under hela min färd fram till nu har jag inte sagt ett ord eller frågat någonting men nu kan jag inte låta bli. Jag vänder mig till den vackra varelsen och undrar vem han är och vad jag gör här. Han presenterar sig som min högsta önskan och andlige guide och han har länge väntat på mig och mitt besök. Han visste att stunden var inne och hade kallat mig till sig. Han talar om att han varit min följeslagare hela mitt liv och han kommer att vara det också resten av mitt liv. Tiden är kommen säger han.

Han tar mig vid handen och leder mig fram till en av dessa portaler och han visar mig sitt hem. Vackrare utsikt finner man ingenstans, den är helt obeskrivlig i sin skönhet. Jag blickar ut över en storslagen natthimmel med stjärnor stora som plommon. Stjärnorna är så nära att jag lätt skulle kunna plocka en om jag bara sträckte ut handen lite. I fjärran ser jag vad vi kallar stjärnbilder, våra horoskopiska symboler. Min egen symbol blinkar åt mig och tömmer sin bägare med vatten som bildar nya stjärnor på natthimlen. Dom flödar mot oss och har ett förutbestämt mål på sin väg.

Min vän tar guldbägarna som står på bordet under fönstret. Han sträcker ut dem till universum och vattumannens stjärnor söker sig ner i bägarna. Vi ska skåla i stjärnhimmel är det tänkt.

Men först måste jag läsa brevet som ligger där på bordet, det uppmärksammade jag inte förut. Jag tar upp det vita arket och ser att det är undertecknat "Din bäste vän livet" Jag börjar läsa brevet

Kära du

Idag är det en härlig dag och jag vet att du njuter i stora drag.

Du har lyckats i det mesta du har företagit dig och

Du har spridit ljus och kärlek omkring dig.

Jag har idag gått igenom ditt liv och sett att du är en ödmjuk och värdig människa.

Du är sann och trogen ditt kall att tjäna mänsklighetens fromma.

Därför belönas du och får en djupare tro på livet och människorna för att senare ingå i ett högre medvetande.

Du älskar livet och livet älskar dig.

Du ska veta att runt hörnet väntar bara gott. Så tro på dig själv och den förmåga du har.

Idag är första dagen på resten av ditt liv.

"Din bäste vän livet"

         
Novell av Turid Byström  © 2001