Avgrunden
"Sol tvivlade inte ett ögonblick på att detta väsen hade försvurit sig till djävulen. Så kunde ingen mänsklig varelse vara skapad, här måste det ha varit påverkan från dunkla avgrunder!
Hon ville ut ur trancen, ville bort från detta monstrum. Vad ville han henne, varför stirrade han så på hätskt henne? Var det något han ville säga henne? Och med ens dök något upp i hennes minne. Hon hade sett honom förr! En gång för länge sedan. Men var? Det var därför han hatade henne, tänkte hon förvirrad. Han var rädd, rädd för henne. Men varför? Om hon bara kunde minnas! Hon skrek och skrek, bad honom försvinna, men synen hängde kvar. Längre bakåt i tiden kom hon tydligen inte. För det var bara Isfolket hon skulle se, verkade det som. Och Isfolkets historia började med Tengel den onde. Allt tidigare var höljt i dunkel. Sol vred sig som en orm på gräsbacken. Hon hörde sannerligen inte till de lättskrämda, men detta var för kväljande motbjudande. Mannen och den sjuka kvinnan hade med en oerhörd viljeansträngning lyckats ta sig upp på knä och stod över henne, raglande och endast vid halvt medvetande, och försökte väcka henne. Men hennes ögon stirrade vilda och tomma ut i nattdunklet, och hennes kvävda skrik överröstade deras rop på henne.
- Far! skrek hon.  Far! Far!"

Stäng fönstret för att återvända